Årets avhandling 2020: Maria Hedman-Lagerlöf

Maria_Hedman-Lagerloef.jpg

Sedan 1999 har BTF delat ut priser varje år för att uppmärksamma och uppmuntra medlemmarnas insatser för föreningen och KBT. I år gavs priser i kategorierna Årets livsgärning, Årets informationsspridare, Årets doktorsavhandling och Årets kliniska insats. För att ytterligare uppmärksamma pristagarna publicerar vi under de närmaste veckorna intervjuer med dem här på bloggen. Maria Hedman Lagerlöf fick priset för Årets doktorsavhandling med motiveringen:

Maria Hedman Lagerlöf har med sin avhandling Getting Close With Discomfort – Exposure therapy for fibromyalgia bidragit med ett stort kunskapslyft för patienter med fibromyalgi, för vilka det tidigare inte funnits några vare sig psykologiska eller farmakologiska behandlingar med tillräckliga resultateffekter. Hennes forskning är gediget grundad i beteendeterapeutiska principer och lyfter fram vikten av systematisk exponering också för patienter med primärt somatiska symptom. Avhandlingen är ett nöje att läsa och inspirerar både till fortsatt forskning och förändrad klinisk praxis.

Hur känns det att tilldelas priset för bästa doktorsavhandling?

Det känns förstås både väldigt hedrande och roligt. Doktorsavhandlingen är ju både frukten av ens långa arbete och hårda ansträngningar. I kappan (avhandlingens ramberättelse) har doktoranden också möjlighet att sätta sin egen prägel mer än vad som ofta är fallet i de enskilda artiklarna, och för mig blev därför kappaskrivandet något av det roligaste jag gjorde under hela doktorandtiden. Inför disputationen var det många som varnade mig för att knappt någon skulle läsa min avhandling, utöver opponent, betygsnämnd och i bästa fall några ytterligare trogna fans. Så att den uppmärksammas och uppskattas på detta sätt känns verkligen kul!

Vilken är den viktigaste interventionen i din behandling och vad är viktigast att ha koll på vid behandling av fibromyalgi?

Hela behandlingen bygger ju på exponering, så det säger ju kanske sig självt. :) Men med det sagt, så tänker jag att det är viktigt att verkligen försäkra sig om att patienten förstår vad du menar med exponering. Det handlar inte om att hen ”bara ska ut och göra/utsätta sig för jobbiga saker”. Eller, på ett sätt är det ju det, men språkliga nyanser har en viktig betydelse här. Jag undviker till exempel konsekvent begreppet utsätta sig och använder istället närma sig, eftersom det signalerar frivillighet och kontroll (utsätta sig får nämligen mig att tänka på experimenten med en råtta i buren som får golvet elektrifierat, känns inte direkt lockande). Och just frivillighet och att exponeringen hela tiden är under patientens kontroll, om än med en peppande och mjukt “framåtpuffande” behandlare, är ju centrala faktorer för att kunna släppa garden och våga ge sig in i något som faktiskt är obehagligt och förknippat med en mängd negativa känslor. 

Det är också viktigt att säkerställa att ni har en individuell beteendeanalys innan ni börjar exponera – alla ska faktiskt inte öka sin aktivitetsnivå, utan en del personer med fibromyalgi reagerar på smärta genom att bli väldigt aktiva, som ett sätt att distrahera sig. Eftersom exponering vid fibromyalgi handlar om att närma sig själva upplevelsen av smärta och obehag, är det kanske snarare minskad aktivitet som är den mest kraftfulla exponeringen här – att stanna upp och känna efter hur det faktiskt känns. Så, med andra ord – börja alltid med en ordentlig kartläggning tillsammans med patienten av vad just hen gör för att undvika, minska eller kontrollera smärta, andra symtom och obehag, och vad hen undviker att göra av samma anledning. Förslagsvis med någon form av beteendedagbok där patienten under ett par veckors tid får träna sig i att identifiera i vilka situationer beteendena uppstår. Och (men detta behöver jag ju inte säga till BTF:s medlemmar!) kom såklart ihåg att förstärka och uppmuntra varje steg i denna process. Då skapar ni bra förutsättningar för en lyckad behandling!

På vilket sätt hoppas du att din forskning kommer till nytta?

Jag hoppas att den kan bidra till ett annat förhållningssätt inom vården, att man börjar uppmärksamma den negativa rollen av undvikandebeteenden vid kronisk smärta. Många av de patienter jag haft kontakt med vittnar om att vårdgivare råder dem till att undvika det som gör ont, att de ska hushålla med sin aktivitet och hushålla med energin – vilket ju tyvärr innebär att de ofta skolar in patienten i undvikandemönster. Så jag hoppas att min forskning kan öppna upp för att vårdgivare som träffar patienter med fibromyalgi kan börja prata med patienten på ett sätt som fokuserar mindre på att kontrollera, minska eller undvika smärta, och mer på hur hen kan agera så att smärtan inte får all uppmärksamhet.

Vill du läsa Marias avhandling?

Getting close with discomfort : exposure therapy for fibromyalgia finns att ladda ner här.