beteendeterapi med barn

Barnets utveckling är en fortlöpande process där individuella skillnader, biologiska förutsättningar, barnets interaktionshistoria och dess känslo- och tankeliv spelar in. I beteendeanalysen utreds samspelet mellan barnets omgivning och dess egna reaktioner. Terapeuten kartlägger systematiskt hur situationsfaktorer, beteendemönster och följderna av barnets beteende påverkar varandra. Beteendeanalysen syftar alltså till att samla kunskap om hur barnet påverkas av och själv påverkar sin omgivning.

Efter analysen kan man noggrant planera behandlingen med hänsyn till barnets egenart samt till familjen och miljön i övrigt. Målet är inte bara att eliminera problembeteenden och därtill associerat lidande utan i än högre grad att hjälpa barnet att utveckla varaktiga användbara färdigheter. De effektivaste resultaten uppnås när behandlingen inriktas på både barn, familj och miljö.

På 1950- och 1960-talen började beteendeterapi att användas mer systematiskt vid behandling av barn och familjer. I början arbetade man mest med utvecklingsstörda och allvarligt störda barn och ungdomar, ofta på institutioner. Många av de grundläggande inlärningspsykologiska principer som då tillämpades har fortfarande bärighet – såsom gradvis närmande, modellinlärning och positiv förstärkning.

Vad som kommit att kallas beteende-system-perspektivet utformades under 1970-och 1980-talen på en grund av väldokumenterad forskning. Behandlingsmålen och tillämpningen utvidgades och blev mer allmängiltiga i klinisk barnpsykologi, familjebehandling, hälsopsykologi och beteendepediatrik. Beteende-system-perspektivet innebar att behandlingen krävde insatser på många plan, i olika miljöer och med ett flertal personer inblandade.

Under 1990-talet har utvecklingen fortsatt, med mer detaljerade analysmetoder och en utvidgning av behandlingen till att bland annat innefatta så skilda frågor som ungdomsbrottslighet, förebyggande av psykisk ohälsa hos barn, klassrumsproblem och inlärningssvårigheter.